min kärlekshistoria

Våren 1979 föreslog min pappa att han skulle ta med min bror och mig till Lettland, då ännu en Sovjet-republik som inte var alldeles enkel att resa till. Vi hade aldrig varit där. Vi talade språket, men hade inte haft möjligheten att med egna ögon se hur det såg ut där våra föräldrar kom ifrån, träffa de släktingar som levde där, i ett land med repressivt styrelseskick.

Riga ligger inte mer än en timmes flygresa bort, men några direktflyg från Arlanda fanns inte. Vår resa började med färja från Stockholm till Helsingfors. En andra färja tog oss över Finska viken till Tallinn. Den saknade inte passagerare - det var knökfullt av överförfriskade människor. Billig sprit var populärt bland finska helgfirare och uppenbart en god inkomstkälla för den estniska sovjetrepubliken.

Gränskontrollen var inte nådig. Kontrollanterna var öppet aggressiva och jag minns att pappa, precis då vi gick in i den stora salen, böjde sig fram mot oss och viskade att “nu måste ni visa oändligt med tålamod”. Med det rådet i öronen gick vi in i var sin kö. Utan att protestera lät vi öppna och kontrollera alla våra väskor och plocka ut det som kunde anses vara olaglig införsel. Nylonstrumpor, nyinköpta jeans avsedda för någon kusin, tidningsmagasin med blankt papper och färgglada fotografier.

Vi lämnade vårt nu betydligt lättare bagage på ett hotell och så följde en eftermiddag i den estniska huvudstaden innan vi kunde borda nattåget till Riga. En vakt gick genom tåget och drog demonstrativt ner gardinen i kupén, uttryckligen för att vi som utlänningar inte skulle få syn på något längs vägen. Vad det skulle ha varit förblev hans hemlighet.

Detta, att det tog två och ett halvt dygn att resa var på sätt och vis en lisa, det gav oss tillfälle att långsamt ta till oss den ovana stämningen, ordningen, lukterna och intrycken.

En vecka senare kom vi åter till Helsingfors, gick iland från den estniska fyllefärjan. Vilken färgprakt, som slog emot oss! Närmast chockerande! Överallt, gröna, röda och blå bilar, kvinnor i färggranna sjalar och blinkande färgsprakande reklamskyltar. Inget av det fanns där vi just kom ifrån. Besöket var en stark upplevelse, inte minst att få träffa fastrar och kusiner som vi tidigare känt bara till namnet. Just mötena med släkt och vänner gjorde att jag inte fäste mig så mycket vid att det var väldigt sovjetgrått på insidan av järnridån, men väl ute igen blev det tydligt hur enorm kontrasten var. Men det var början på den resa som skulle komma - att lära känna det land och de människor jag härstammar ifrån.

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, båda mina föräldrar kom till Sverige under andra världskrigets slutfas, de träffades och gifte sig här. Jag har alltid haft två parallella liv, ett lettiskt och ett svenskt, två språk, två uppsättningar kompisar, två skolor - den lettiska på lördagarna. En del av oss som växte upp på det sättet kände att dubbelheten var en tung börda att bära. För mig har det tvärtom inneburit mycket glädje, en möjlighet som bjudit in till att se saker från fler än ett perspektiv.

Min pappa gick bort precis då muren började falla, han fick tyvärr aldrig uppleva sitt hemlands återupprättade självständighet. För mig började kärlekshistorien just där och då. Sedan det blev möjligt att resa till Lettland utan sovjetiskt visum har jag varit där otaliga gånger. All semester ägnades åt dessa upptäcktsresor, resor till andra länder kändes oviktiga. Det var en nödvändighet att lära känna landet sådant det faktiskt är, inte det sagoland jag växte upp med. Jag blev blixtförälskad, trots att allt inte på långa vägar är perfekt. Vägen till ett välfärdsland av nordiskt snitt som vi kanske trodde skulle utveckla sig snabbt är ännu lång. Men förälskelsen är av uthållig art, den har hållit i sig genom åren.

Där finns mycket som för en svensk känns välbekant - länderna har ju delvis gemensam historia, det finns likheter också i kultur och mentalitet. Och så finns allt det som man kanske bara hört talas om, men aldrig kunnat tänka sig! Från driftiga människor till underbara naturupplevelser, från starka kulturupplevelser till den härligaste humor. Ska jag lyfta fram en enda sak är det ändå människorna! Precis som överallt annars är blandningen av öden och känslor stor, men här möts man ändå väldigt ofta av en värme, och en medmänsklighet som ger en extra dimension åt besöket.

Allt detta vill jag vill dela med dig, inspirera dig och välkomna dig till en resa i sann upptäckaranda!